BergvallOlivia - Scared for life

Sjukdomar som inte syns utanpå kan vara svårare för andra att förstå, jag inser det.

Men jag kan även berätta att det dåliga bemötande jag fått många gånger har gett mig ärr för livet. Att bli förminskad och misstrodd när jag var sjuk gjorde att jag kände mig hjälplös, livet kändes hopplöst och jag blev tvungen att ständigt bekräfta för mig själva att jag inte hittade på mitt dåliga mående. Trots att många andra fick mig att tro att jag faktiskt gjorde det.

Kan berätta för er några saker som påverkat mig:

När en läkare sa till mig att efter detta blodprov finns det inget mer att testa så hittar vi inget nu, finns det inget mer vi kan göra för dig.

När en läkare sa att jag kanske hade kroniskt trötthetssyndrom och för den diagnosen finns det ingen hjälp att få.

När en läkare frågade mig vad det var för fel på mig "egentligen".

När en läkare berättade för mig att jag verkade leva ett ganska bra liv så denne förstod inte varför jag sökte hjälp.

När en läkare sa till mig att denne träffar så många trötta flickor, tråkigt, men läkaren kunde inte hjälpa mig.

En läkare skällde ut mig och sa att han var helt övertydag om att det inte var något fel på mig.

En annan läkare berättade för mig att man blir trött av livet faktiskt.

När jag mådde som sämst fick jag höra flera gånger att jag inte kunde få någon hjälp, de hittade inget fel på mig så hur skulle de kunna hjälpa mig. Ingen sa att det skulle gå över, ingen ville ge mig någon diagnos. Detta var outhärdligt, jag var 22 år och det kändes som att jag hade fått en dödsdom.

En känslomässigt svårhanterlig situation, för det går inte att berabeta och samtidigt försöka överleva dagen.

Nu när jag mår bättre så försöker jag processa det som hänt, jag vill förlåta och gå vidare men samtidigt är jag livrädd för att bli trött igen. Jag har inget förtroende för läkare, min erfarenhet säger mig att blir jag sjuk kommer ingen att hjälpa mig. Det är en rädsla jag troligtviskommer leva med hela livet.