Ibland är det svårt att släppa taget, även om man vet att man måste.
Jag har väldigt svårt att släppa människor som jag låtit bli en del av mitt liv.
Jag tycker det är jobbigt när jag vet att jag inte betyder lika mycket för dom längre,
jag blir mindre viktigt.

Varför kan bara en person bestämma när det är tack och hej?
Och hur kan man bara sluta bry sig,
vart försvinner all ödmjukhet och alla glada tankar man hade om den personen.
Flyttas de vidare till någon annan eller fanns dom inte där från början?

Jag vet inte, men jag känner mig hjälplös varje gång det händer,
som att man håller vatten i händerna och försöker hålla tätt mellan fingrarna,
men det går inte.
Man vet att vattnet så småningom kommer att rinna ut,
och det finns inget du kan göra.
Bara kämpa förtvivlat mot ett öde som redan är bestämt.

Hur klarar man att någon man älskar lämnar en,
att den säger nej tack,
jag har bättre saker för mig i livet än att dela det med dig.

Det har inte hänt mig,
jag vill inte uppleva det,
och jag är oerhört rädd för den känslan.
Att älska någon som inte älskar mig,
finns det någon större tomhet?