Att känna
Emellanåt är det sån lättnad att blogga, gnälla och gråta utan att någon säger emot. Den som vill får ta del av mina tankar och de som inte är intresserade läser inte, enkelt.

Sedan finns det dagar där jag inte alls vill dela med mig. Känslan är att INGEN har med mitt liv att göra.
    Så kan man känna, så får man känna, men jag vet att när jag själv känner på det viset är jag inne på fel spår. 

Man klarar inte allt själv, livet är inte perfekt och inget blir bättre av att man känner ilska mot något annat än problemet i sig.

Igår var jag jättearg, såg på några idrottsklipp på youtube. Jag var så arg och avundsjuk så ni anar inte. Då hatade jag världen en stund, men sen släppte jag det. 
För jag måste, man får inte stanna i det där onda, arga och bittra.