Gott nytt år! Jag hoppas 2017 var ett bra år för er, om inte så hoppas jag 2018 blir bättre.

I mitt förra inlägg, för en evighet sen, skrev jag om hur jag tränade för tillfället. Då hade jag tre nyckelpass per vecka. Just nu tränar jag max tre pass per vecka. Har satt en gräns för mig själv, jag får inte träna mer.  

Detta med utmattning är svårt, för mig är det fem år sen och jag mår fortfarande inte helt bra. Första åren handlade om att klara dagen. Att inte få någon diagnos gjorde inte saken lättare. Med tiden fann jag mig i situationen, jag kunde leva ett hyfsat normalt liv, utan träning. På senare år har jag kunnat jag träna och jag tänkte då att det betydde att jag var helt frisk, det fungerar inte så. Min nuvarande utmaning är att hitta en balans i livet där jag orkar jobba, leva, träna och må bra. Det är lättare sagt än gjort. Så fort jag har haft energi har jag kört slut på den, den är inte meningen men jag har tydligen ingen stoppknapp. Jag kör rakt in i kaklet och sedan blir jag mer eller mindre sängliggande. 

Förra hösten tränade jag på jättebra, jag tränade kanske 6 dagar i veckan och jag var pigg. Efter ett tag tappade jag ork och fick gå ner i träningsmängd och fram till sommaren orkade jag inte träna alls. Slutade med att jag knappt gjorde något överhuvudtaget i sommar, som tur var hade jag tänk vara ledig, för jag hade inte klarat att jobba.

Jag har tappat ork två somrar i rad och efter denna sommar förstod jag att det var nog dags att utvärdera mitt levende. Så, jag har nu satt upp en gräns innan min kropp begränsar mig. 

Jag försöker träna 3 gånge per vecka, det går oftast, men inte alltid. Det känns som att jag fortfarande behöver samla energi, jag har knappt kunnat köra hårda pass i höst. Har inte funnits energi till det. 

Så 3 pass/ vecka ska jag hålla i ett år nu och känner jag mig pigg efter det året ska jag öka upp till 4 pass i veckan. Jag har blandade känslor kring detta. Det känns tryggt att ha en plan, och jag får glädje av att träna, känner ingen stress. Samtidigt är jag ledsen för att jag måste begränsa mig, jag vill leva livet fullt ut. 

Jag försöker också vara stolt över de  prestationer jag faktiskt har gjort; 

alla människor klarar inte av att läsa på universitet samtidigt som man kämpar med en utmattning, hjärnan blir ju påverkad, framförallt korttidsminnet vilken är väldigt bra att ha inför tentor. Men jag klarade det och jag anser inte att det var så svårt heller. 

Jag fick jobb efter examen utan problem, mitt nuvarande jobb sökte jag inte ens. De ringde och erbjöd mig jobbet. 

Jag tycker mig vara en bättre vän, syster, dotter och flickvän nu än tidigare. Det är viktigt att vara bra mot andra människor, att vara snäll och göra gott är bland det finaste som finns. 

Men ni som tränar vet att det är svårt att helt nöjd när träningen inte går som en vill. 

Skynda långsamt, är mitt enda alternativ. 

Ta hand om er!