MENY
Numera så är det någon i min omgivning som stöter på en sjukdom eller googlar sig fram till "något det kan vara" och så söker vi upp en läkare och testar det. Varför? För att nästan alla läkare jag varit hos ger upp innan de ens försökt.
Aja, hur var besöket denna gång då?
Ja, hen var inte den sämsta läkare jag mött men en av de mindre hoppingivande. Var mer eller mindre säker på att det inte är immunbrist jag har och när jag då frågade vad jag skulle ta mig till så hade hen inget svar. Hen slängde ut dig diagnosen kroniskt trötthetsyndrom, läkare gillar tydligen det. Men utan att ge mig diagnosen för då måste man ju ta ansvar. Utan bara, det kanske är detta.
-Vad gör ni åt kroniskt trötthetsyndrom då?
- Inget, men man kan få hjälp att leva med det. Du är en av många unga tjejer som plötsligt blivit trötta och orkeslösa. Vi kan inte hjälpa dig på något sätt, men det kommer bli bättre. (Hur kan man veta att det blir bättre när man inte ger mig en diagnos eller erbjuder mig någon hjälp?)
"Du kanske skulle prata med en psykolog?"
Detta är det bemötande jag får vid 9/10 läkarbesök. Man tar något test som jag ber om, slänger ur sig några kanske och inte en enda lösning. Varje gång frågar jag också vad jag ska göra för att hitta någon som kan hjälpa mig, har inte fått en tips eller förslag av någon.
Så, ruta ett. Numera kan jag träna kanske 3-6 gånger, jag kör inga hårda pass, håller igång pulsen liksom. Jag kör varannan eller var tredje dag, max. Sedan får jag feber och blir sjuk igen. Det tar kanske en månad eller mer innan jag kan försöka mig på ett lättare pass igen. Som jag skrivit innan har jag haft feber 8-9 gånger i år och två av dem varade i 6-7 dagar. Så har ingen frisk människa det.
Sluta träna kanske du tänker då. Du kan ni sluta andas i två år så får ni ser hur det känns.
Nej, men det är inte träningen som är problemet. Problemet är att något är så fel att jag kan inte välja hur jag vill leva mitt liv eftersom jag blir sjuk allt för ofta och kroppen är trött. Det känns som jag har en ständig infektion i kroppen, det begränsar mig och den jag är.
Det är heller inte jättelätt att få sin omgivning/chef/obekanta/bekanta att förstå att man är sjuk när det inte finns en enda läkare som vill ta sig an mig eller hitta det som är fel.
Just nu är jag ledsen, men jag är även glad för de delar i mitt liv som faktiskt fungerar. Dock känner jag mig extremt ensam i detta. Alla läkare bara skickar hem mig och lämnar mig själv med mitt problem som att det inte gör något om jag blir bättre eller sämre. Jag känner mig utelämnad och som att mitt liv inte spelar någon roll.
Vart ska man vända sig när ingen vill hjälpa?
6